I mitt huvud ser jag en framgångsrik start av ett alldeles i särklass fantastiskt författarskap...jag ser en virtuell scrapbook med fina bilder, små reportage och så vidare....kanske en och annan liten historia från det förflutna som kan ge en indikation på vem jag är...men...det enda jag jag återkommer till just nu är varför i hundan jag döpte detta blivande mästerverk till "Mjölkchoklad"?`
Fast nåt ska den ju heta...min nystart i cybervärlden...och nånstans ville jag nog att den inte ska vara ens i närheten av alla modebloggares stekarnamn eller åsiktselitens påfundiga samhällsnamn...
Mjölkcholad....kort...och förbenat gott!
Så idag befinner jag mig här...framför skärmen...plitande små ord som på något vis skall vävas samman och bilda grogrunden till min fantastiska karriär...
Den bloggande, av gravitationen drabbade, medelålders, drömmande tösen som på ett eller annat tänker hitta SIN stil i den hårda konkurrens bloggandet erbjuder!
Mode och barnafödande lämnar jag åt de som kan det där, och befinner sig i den fas av livet...erkänner att det känns fantastiskt skönt att slippa det...däremot funderar jag lite på hur jag såg mig själv för sisådär 25 år sedan...vad jag hade för dömmar och mål...vad det blev av allt...hur livet formade mig till den jag är idag. Mina åsikter, mina tankar om ditt och datt...mina sorger, mina glädjeämnen och så vidare...
Livet har verkligen inte blivit det jag trodde...både på gott och på ont, och där finns erfarenheter jag kunde klarat mig utan...MEN....där finns happenings jag är förevigt tacksam över också, såklart!
Min chokladblogg får nog bli en liten resumé kontra funderingar och memoarer...kort sagt en anteckningsbok och en träning i skrivandets konst.
Så "here it goes"....
Mina alldeles egna tankar om Cecil, the lionking!
Man läser överallt nu...i media, på nätet....om denne tandläkare från USA, som betalat en smärre förmögenhet för att få skjuta ett lejon.
Han laddar sitt armborst, skjuter av...och BAM e hela hans liv i spillror.
Han skjuter en världskändis...ett oskyldigt djur...och omvärlden blir komplett, fullt förståeligt, rabiat!
Troféjakt är fult, grymt...och det spelar ingen roll vad hans skitiga pengar går till. Man läser insändare om hur många svältande barn det finns, asylsökande, människor på flykt...å vad är då ett skjutet lejon?
Varför måste det ena utesluta det andra? Man KAN tycka att ALLT elände är av ondo!
Hans 400.000 kronor kunde bidragit till mycket mat, vaccinationer, skolböcker och så vidare, i en del av världen de skulle gjort nytta...men han valde att betala för att mörda ett lejon, i ett naturreservat i Zimbabwe...
Ett mycket konstigt och mycket onödigt val!
I dagsläget lever denne tandläkare, med sitt flashiga colgateleende under dödshot...han har fått stänga sin praktik och namninsamlingarna flödar överallt för att få honom utlämnad, ställd inför rätta i landet där brottet begicks...dömd, fängslad, lynchad...hatet frodas.
Å bilden av den leende stollen syns överallt....hade man inte vetat vad han gjort, hade man bara sett en alldaglig man med sjusärdeles vita tänder....nu ser man ett grin, en uppblåst dumskalle med elaka ögon och en dryg aura! Mysko!
Jajjemän...som det kan gå! Man tar ett felaktigt beslut, gör nånting väldigt dumt...och sen biter både karma och konsekvens en i baken...Nånting denne gubbe får leva med resten av sitt liv. Hur han laddade armborsten och sköt bort hela sitt liv i ett nafs...och betalade för det också! Väldigt korkat!
Kontenta: Tandläkare skall jobba med tandborst....inte armborst!
Med denna åsiktsbomb avslutar jag mitt allra första inlägg på en alldeles ny, för mig, bloggportal...och vässar geniknölarna för kommande händelser...
Väl mött och på återseende!
